I våras åkte jag och kameran till Lysekil. Jag var då inte riktigt säker på vad jag ville med mitt fotande utan var mer fokuserad på att göra en uppgift till en distansutbildning i foto som jag gick vid sidan av mitt vanliga arbete. Uppgiften gick ut på att fota någon jag inte kände. Har gjort ett inlägg om det tidigare i bloggen men drar det lite snabbt igen. Jag valde iallefall att fota Belinda och Andres och BabyMelissa som låg inne i magen. Jag och Belinda hade pluggat samma utbildning på högskolan men vi hade inte sagt så mycket mer än hej till varandra innan då vi gick i en stor klass. Under fotograferingen tog jag ett av mina absoluta favoritfoton någonsin. Den här ovanför. Visst, lite kapade fingrar och inte är hela magen med heller. MEN den representerar precis allt det jag vill lyckas förmedla som fotograf. Jag vill fånga en känsla. Jag vill fånga kärlek och glädje och det ska vara äkta och spontant. Precis som på bilden ovanför. Min syster sa till mig att det känns som om paret på bilden är ensamna, som att jag inte funnits med i rummet. Vilket är precis det jag vill uppnå. Jag säger ofta till dem jag fotograferar att försöka tänka bort mig. Busa, lek, pussas, lite beroende på vem jag fotar.  Självklart ber jag även dem jag fotar att ibland titta rakt in i kameran med och styr upp lite hur de kan sitta eller stå. Men oftast fortsätter jag fota även när jag pratar för att försöka fånga de där spontana ögonblicken, som nästan alltid blir de absolut bästa fotona. Enligt mig allså. Det finns många olika sätt att fotografera på, många olika bildstilar. Men nu vet ni lite mer om mitt sätt och min stil. Avslutar denna långa text med lite foton på samma familj men nu med BabyMelissa på utsidan! Otroligt fin familj och jag ser redan fram emot att få fotografera dem igen när Melissa blivit lite större.